Kvinnodagen

Jag får lite allahjärtansdag-tjur över mig, när det nu är internationella kvinnodagen.
Vi firar inte alla hjärtans dag hemma för att det känns väldigt mycket viktigare att bry sig om varandra närhelst. Jag blir jättemycket gladare över en blombukett dagen efter. Lite samma känsla har jag idag.

Missförstå mig rätt; jag är oerhört tacksam till alla dessa kvinnor som fört en kamp som lett oss dit vi är idag, jag vill inte tänka på hur mitt liv sett ut utan er alla. Tack.
Jag tänker på er alla ofta och behöver inte just idag för att det ska bli tydligt.

Samtidigt kan jag inte sluta undra över när det är internationella mans-dagen? (Det ordet finns väl knappt så det känns konstigt att få till stavningen?!) För visst är väl alla andra 364 dagarna våra tillsammans? Åtminstone känner just jag så.

Annonser

Ett sista farväl

Min mormor dog i onsdags.Hon har varit sjuk länge och det kom inte precis som en chock men ändå är tomheten så slående.

Jag har tillbringat oerhört mycket tid hos mina morföräldrar, de bästa man kan önska sig!
Mormor lärde mig att simma, lärde mig att det är skönt att gå långpromenader när vi knatade från Kvissleby till Nolby, eller efter hennes favoritstråk vid ljungan. Någon gång under sommaren knatade vi till och med upp för nolbybacken, och inte skulle det gå sakta inte! Hon har också tagit med mig på en oerhörd massa cykelturer, och flera tågresor har det blivit till ”Margit i ånge”.
Mormor var min stöttepelare och en ständig trygghet, jag har så mycket att tacka henne för.

Hon hade varit riktigt dålig ungefär en vecka och min älskade lilla mamma vakade över henne hela tiden, ständigt vid hennes sida.
I onsdags meddelade hon att det inte var många timmar kvar så jag ordnade det sista som behövde ordnas på jobbet och sedan for jag till skottsundsbacken.
Mamma sa det så fint när jag kom; ”jag ser det framför mig, nu håller brorsan och pappa på att ställa iordning det sista, snart kommer hon, äntligen ska dem få träffas igen!” Jag bestämmer mig för att det är just så. Dom har fest där uppe nu, äntligen har hon kommit dit!

Jag sa till mamma att jag tyckte att vi skulle sjunga för mormor.
Mamma spelade först upp en låt som kommit att bli ett stående inslag den senaste veckan

Ni kan lyssna på den här om ni vill, med Oslo Gospel Choir. Det gör ont i mitt hjärta att lyssna på den då jag ser hennes ansikte framför mig, det ansikte som för så länge sedan har lämnat den säng hon ligger i. Det ansikte som vägrar ge upp. Det starka hjärtat vägrade ge upp och de blå ögonen vägrade att stängas.

Efter att vi lyssnat på låten sjöng vi två sånger som mormor tyckte mycket om, jag kan inte dem men la stämmor på mamma. Vi kunde se att hon reagerade där hon låg för hon flyttade blicken en bit upp i taket. Och just som vi sjöng klart den andra låten och tog vår sista ton så andades hon ut för sista gången. Mamma och jag frös till båda två och undrade om det nu var över!?
Det var det. Jag insåg det och kunde inte längre vara stark för mamma.. jag bröt ihop fullständigt för nu fanns inte min älskade mormor mer.

Den 21a februari ska vi ha begravning och det kommer att bli jättefint, det är jag säker på.
Jag bara hoppas och önskar att jag ska klara av att sjunga, det vill jag verkligen kunna göra.

Sov gott nu älskade lilla mormor, vi saknar dig så det gör ont men vi unnar dig inget hellre än att få träffa morfar och morbror Bosse.
Hoppas också att både Ludde och Chico mötte upp dig med stora pussar och högljudda glädjerop!
Himlen har fått världens härligaste tant, det är ett som är säkert!

Image

Jag och mormor på semester med hela klanen, vackra dalen tror jag bestämt.

Image

Jag och morfar på ”Kvisslebydagen”

Tack för allt ni gjort för mig, jag älskar er!
Sov gott, vi ses sen!

Skitdag.

En tvättäkta skitdag fylld med oro, tårar, chock, lättnad, några få skratt och fler tårar.

En kär vän dog imorse.
En annan kär vän har spenderat 9h på ett operationsbord.
Min kära mormor orkar snart inte andas samma luft som oss andra.

Ytterligare en vän till familjen dog förra veckan, dagen efter lämnade en vän till min syster jordelivet.

Jag är så förbannad.
Jag är så besviken.
Jag är så frustrerad.

På det fruktansvärda, ångestladdade ordet Cancer och allt vad det för med sig.

Idag kan vi lägga till handlingarna.
Idag kan vi väl glömma.
Idag är en riktig, tvättäkta skitdag.

Imorgon hoppas jag på!
Imorgon ska bli bra!
Imorgon börjar framtiden!

Hej kära ni!

Så är jag tillbaka till allvaret!

Jobbar heltid igen och det innebär en hel del roliga saker men långa dagar som min arma kropp var otroligt nog fullständigt oförberedd på. Att vara på jobbet är den enkla biten, jag saknar inte ihjäl mig på familjen när jag har fullt upp och jag avundas inte min sambo utan bara med glädje unnar honom hans tid hemma. Jag vet efter 8månader hemma med två nu dessutom att det kan vara bra mycket tuffare än ett heltidsjobb! Föräldraledig är ett mycket konstigt begrepp som jag helt enkelt inte begriper. Det finns ingenting i den tiden som egentligen kan betecknas som ledig!

För mig innebär att vara ledig att man rår helt och hållet över sin egen tid. Att man gemensamt hittar på trevliga aktiviteter med de personer man tycker om och att man framförallt; känner lugnet.

Inget av det hittar jag i denna s.k. föräldraledighet.
Rå om min tid? Haha.. ett skämt! Då hade jag sovit så mycket som jag ville till att börja med! Det är någon annan som rår om min tid!
Gemensamt hitta på trevliga aktiviteter må så vara, det kan funka, ibland. När den lille/a som rår om vår tid tillåter.
Känna lugnet? Ja, iof, de få gånger det infaller att det stora barnet är på dagis just den stunden då det lilla barnet bestämmer sig för att sova, då känner man lugnet och faktiskt också kan det innebära att man rår om sin egen tid!
 (Läs: se till att starta disk och tvättmaskinen, eftersom hon dessutom vaknar max 30min senare)

Ja. Det finns väldigt många fördelar med att vara hemma med småbarn.
Ja. Det är underbart på så många sätt men det kan nästa sekund driva en till fullständigt vansinne.
Nej. Jag är inte bitter, även om det kan råka verka så just nu när du läser men nä, möjligen bara lite trött! Mattias gör ett fantastiskt heltidsjobb som tar hand om våra barn, allra helst som den minsta kommit på att hon inte alls vill vara själv, hon har kommit fram till att hon har en alldeles egen och otroligt stark vilja. Nobody put´s Belle in a corner… verkligen!

Vill också i detta trötta blogginlägg påminna er om att ta hand om de som står er nära! Ta också hand om de som inte står er närmast för en vacker dag kanske de inte finns kvar där lite avlägset och är det så, så kommer det trots allt kännas tomt.
Livet är oerhört skört. Livet kommer aldrig igen. Lev här och nu, när din bok stängs kan du aldrig öppna den igen. Den kommer däremot att kunna läsas av dina efterlevande så fyll den väl. Fyll den med ord som du vill att de ska minnas. Fyll den med kärlek till de som är kvar, skriv så många sånger du kan och lämna ett så tydligt avtryck som det bara går.

Ingen är som du!

Look down from heaven and smile…!

 

 

 

 

Gott 2014 på er!

2013 är historia, detta innehållsrika år som kastat mig mellan hopp, glädje och förtvivlan om vartannat!

2013 är året då vår fantastiska dotter föddes!
2013 är året då jag fick fast jobb!
2013 är trots det, året som till största del spenderades hemma med bebis!
2013 är året då jag och brorsan äntligen fick fingrarna ur och startade band tillsammans!
2013 är året då min käre sambo fyllde 30 och vi ordnade en av de roligaste festerna jag någonsin besökt!
2013 är året då jag och två av mina närmsta vänner äntligen startade företag och började satsa på något vi verkligen brinner för!
2013 är året då en av mina närmsta vänner gick igenom alldeles för många prövningar men också kom ut på andra sidan både friskare och starkare.
2013 är året då en annan kär vän kämpade med cancer men också blev frisk!
2013 är året då jag lämnade ifrån mig min största ögonsten, älskade Rocken!
2013 är också det år som jag fick lära känna hans fantastiska nya matte Pernilla!

Ja såklart har det hänt massa mer men som ni ser så är det långt ifrån ett skitår, men ett minst sagt innehållsrikt år på så många sätt!

Jag har aldrig haft ett nyårslöfte men iår slår jag på stort med två st!

#1; jag ska få bättre ordning på min ekonomi. För första gången i mitt liv ska jag jobba heltid utan att äga häst. Det ska banne mig gå att spara pengar.

#2; jag ska bli mer tacksam!
Varje dag ska jag fota någonting som jag är tacksam över! Alla bilder hamnar inte på instagram men varje dag ska något ha dokumenterats!
Livet är på tok för skört för att inte vara tacksam över och ta vara på.

Jag önskar er ett fantastiskt 2014!
All kärlek!

Sömnlös i veda

Kan verkligen inte somna..
Tänker på allt möjligt, klurar på lite mer och njuter av tystnaden.

Jag är medlem på en sida på FB som är fullsmockad med pysseltokar vilket passar mig utmärkt! (Man kan få en inblick i det om man följer mig på instagram, urpluggad är mitt namn, indeed!) fick ikväll tips angående julkalender! Istället för 24st små saker/godisar så ska casper få tid! Tid med mamma (och pappa men han är inte införstådd i detta än! ;))!

Bland annat ska vi börja söndagen den 1a med att ha en riktig lekdag! Hela söndagen (med undantag för inmundigande av ätbara nödvändiga saker) ska ägnas åt det han vill! Jag är verkligen ingen lekmorsa. Det kan vara det absolut tråkigaste jag vet men en del i barnvinsten. Jag kommer vara en kickassgrym lekmamma hela dagen lång!
Övriga dagar ska innehålla allt från badhusbesök, julbak, pyssel, film och såklart ett litet paket här och var!
Som pricken över i:et är det ju nämligen så att hela denhär familjen ska vara hemma hela december!!
Inget dagis, inget jobb, bara vår tid!
Efter årsskiftet sen börjar mamman i familjen att jobba heltid igen så jag ska verkligen njuta av december, jag lovar!

Men så när jag skrev denna lista så kastades jag ett år tillbaka i tiden!
December månad förra året hade inte detta alls varit möjligt. Jag jobbade 60%, hade häst på heltid, hade en 2,5åring hemma, en bebis i magen, en musikal att snart ha premiär med, sångelever samt en kör att leda och snart ha julkonsert med.
Genast blev jag en mycket mindre kickassmamma.
Men det var då. Nu har jag gjort massor av ändringar i mitt liv och kan inte alls förstå hur det var möjligt för ett år sedan?!
Men jag gjorde det banne mig bra. Stackars älskade Mattias bara som fick utstå en gravid, hormonstinn sambo med sömnbrist. Han drog det tyngsta lasset!

20131116-025810.jpg
Lite försmak på jultider!
Praktiskt med buxbom i trädgården, bara att plocka! Och jag vet att den är sned men det gör inget, den blir bara mer hemmagjord då! 😉

20131116-025956.jpg
Vår lilla goding börjar bli så stor! Nu ska man sitta med när vi är ute! Snart 7mån, jisses!!

20131116-030124.jpg
Det stora barnet har just fått hem sina första dagisfoton! Vilken storkille!!

Nä. Nu ska jag göra ett nytt försök.
Sov gott!

Nojig.

Det är mitt nya förnamn.

Det hände något när barn nummer två kom.
Kanske kom den förändringen när B var bara några veckor, då hennes storebror olyckligtvis skuttade omkring i sängen och landade på sin lillasyster som han inte såg för att det var för mörkt i rummet. Den skräcken jag kände är svår att sätta ord på. Det var såklart ingen fara, hon låg på ett tjock täcke i en säng och sjunk djupt ner så allt gick bra, men mamman blev livrädd och storebror likaså. Kanske kom förändringen efter den väldigt jobbiga förlossningen. Nu var det ingen jobbig förlossning så att det blev katastrof med blodförlust eller akutsnitt, det jobbiga var i min hjärna hela tiden. Också det en känsla som är svår att sätta ord på, men jag vet att jag vill aldrig vara med om det igen.

Jag kan inte minnas att jag varit såhär nojig tidigare, jag är ju tjejen som skiter i värktabletter och drar mig för att uppsöka sjukvård, för att det helt enkelt är onödigt. Såklart har jag inte varit ett stoneface med mina känslor när det kommer till storebror i familjen heller, såklart har jag varit rädd många gånger och oroat mig i onödan då också men lyckligt ovetande på ett helt annat sätt.

Ingen vill såklart att det ska hända sina barn något. Alla vill vi såklart att dem vi älskar ska få må bra, det är ju inget konstigt i det. Men var går gränsen till att bli en galen mamma som överhönsar alla och varje situation?
Jag är inte där än, på långa vägar! Det finns mycket tough love kvar i denhär kroppen men jag kan oroa mig lite för att jag ska hamna i den fällan en vacker dag.

Jag har egentligen ingen aning var jag ville komma med detta inlägg annat än att jag kanske kan berätta för den mamman som känner som jag att hon är långt ifrån ensam. Vi oroar oss absolut i onödan många gånger, men en kvinnlig intuition är inte att leka med, vår magkänsla ljuger sällan eller aldrig för oss.

I vår familj har det lilla barnet precis gått och blivit 6 månader ung. Igår närmare bestämt!
Image
Vacker som en dag min älskade unge!

Casper och Belle
Stor och liten! Mycket viktigt att hon ska sitta nära nära, om storebror får bestämma.

Nu ska jag oroa mig vidare i livet, på återläsande kära ni!